känns det igen? Hur kan man tycka att det är så roligt med garn? trots att man inte har bestämt sig för vad man ska sticka av det så köper man det ändå med stor tillfredställelse.
Kan det vara stenåldersmänniskan som poppar upp i oss när vi gör dessa spontana inköp av ett par garnnystan av en helt underbar färg som "kan va bra att ha "?  Den där urgamla samlarinstinkten där vi vill samla på oss nyttigheter som tex garn för det kan ju komma väl tillhands så småningom. Känslan av att ha hittat ett jättefint garn är ju en underbar känsla- nästan en euforisk upplevelse. Att bara få ha garnet i sin ägo och få gå och fundera på vad det kan passa bäst till är en liten orgie i fantasier och njutning.....finns det nån som kan motstå såna här garner?